Erik W Ohlsson

Den 27 juni 1741 kom Carl von Linné med sin lilla expedition till Fleringe. Uppenbarligen förvånades han då över den landskapsbild som mötte. I resehandboken antecknade han: "Allt från stranden till Fleringe kyrka, en liten hav mil, hade vi en Terrefacies (terräng) med bara klapperåsar. Kyrkan låg på ett dylikt dock slätare fält helt brant och bart åt havssidan, vilken situation med böndernas hus av sten byggde snart skola persuaderat (övertalat) oss att vi var i Frisland."

Uppenbart är att man då från kyrkbacken hade ögonkontakt med havet. Att så var fallet berodde säkerligen på att all skogsmark här hade brunnit av vid den enormt stora skogsbrand som troligen år 1662 förhärjat utmarkerna i Bunge, Rute och Fleringe då mer än 7 000 har eldhärjades. Kanske som ett minne av detta ligger än i dag den så kallade Burgen i Fleringe helt träd- och vegetationslös.

Linnés andra iakttagelse säger oss att det här i Fleringe liksom på Fårö fanns bondgårdar byggda i kalksten redan innan lagen om skattebefrielse för den som byggde i sten i stället för i trä kom till 1757.

Den 19 januari 1757 hade konung och riksdag beslutat att den som byggde sig ett bostadshus i sten skulle slippa skatt i 20 år. Den 29 januari 1770 kompletterades lagen så att detsamma gällde för den som också uppförde uthusen i sten. Detta för att spara skogen till virkesexportens, masugnarnas och kalkugnarnas behov.

Att Groddagården var ett av de stenhus Linné såg torde det inte råda någon tvekan om. När huset är byggt vet vi inte idag. Enligt tradition skall möjligen delar av det vara från 1600-talet. Det är väl inte helt osannolikt att så är fallet även om det är troligare att det blivit uppfört under 1700-talet av någon av de herremän som då ägde Grodda.

I 1657 års Revisionsbok möter oss Grodda som en ordinär Fleringegård. Den är ett helt hemman om 5 marceleij med 14 tunnland åker, 16 mansslätt äng, två hagar till fyra hästar, god skog och så vidare.

Den tillhörde inte de högst taxerade gårdarna i Fleringe snarare tvärt om. Av Fleringes gårdar är Hässlo och Nors taxerade till 4 marckelleij, Utöja liksom Grodda till 5. Alla övriga fleringegårdar är större och störst är Skymnings på 10 marckelleij.

Gården ägdes år 1653 av Hans Stephansson som ärvt gården efter sina föräldrar. På sonen Jacob Hanssons tid går den ur släkten då denne säljer fastigheten till rådmannen och borgaren Olof Jönsson för 195 daler silvermynt.

Rådmannen Olof Jönssons måg borgaren Johan Klockman ärver sedan gården. Under hans ägaretid karteras Fleringe år 1694. Gårdens marker beskrivs då som svårt eldhärjade efter den stora branden för drygt trettio år sedan. "Wellesåkern ligger öde och på gatan, Hemhagen öde med slätta marken med stora stumblar, Gammalbergshaden, Wellestjaut och Baklängeshagen alldeles fördärfwat."

Hade inte gården räknats till en av de främsta i socknen under 1600-talet kom den under 1700-talet då den ägdes av förmögna borgare och handelsmän att bli en herremansgård med ägare vid namn Lind, Bähr, Ripner och Köhler. Medan andra gårdar med tiden kom att skiftas upp i mindre parter förblev Grodda ända fram till 1935 ett odelat hemman med en areal på omkring 400 har.

Under 1700-talet blev den gästgivareggård. Detta kan förefalla märkligt idag då man gärna betraktar Fleringe som något av en avkrok på den karga halvön mellan Kappelshamn och Fårösund. Området var emellertid på den tiden något av ett gotländskt industriområde med viktiga hamnar, kalkugnar och bruk.

I samband med att Gotland fick sitt nya vägnät på 1780-talet inrättades även ett stort antal gästgivaregårdar. De kom att bli inte mindre än 58 stycken vilket innebar att Gotland hade det tätaste gästgiverinätet i hela riket. Här låg då i medeltal en gästgivaregård på var 12:e kilometer. Det var då Grodda blev gästgivaregård.

Den spelman som framför alla andra fram till våra dagar har förvaltat arvet efter spelmännen vid Grodda är riksspelmannen Svante Pettersson. Tillsammans med sin vän och spelmanskollega arkivtjänstemannen Thure Carlsson arbetade han på ett verk om gotländska spelmän och gotländsk folkmusik. Där skulle Thure Carlsson svara spelmansbiografierna och Svante Pettersson för låtarna. Tyvärr rycktes Thure Carlsson bort mitt i detta arbete som därefter fick fullbordas av Svante Pettersson och hans bror Ragnar Bjersby. Thure Carlsson hade dock hunnit slutföra sina grundliga arkivforskningar om Grodda och Groddakarlarna. Detta arbete kom sedermera att ingå i Svante Petterssons stora verk Gutalåtar vartur de följande uppgifterna är hämtade.

Lars Olofsson

År 1780 kom den förste spelmannen till Grodda. Han hette Lars Olofsson och var född 1736 vid Kauparve i Rute, en stor gård där han sedermera blev bonde. Vid Kauparve hade han kommit i konflikt med sin moder, som med födorådskontrakt satt på undantag på gården. Till följd av detta hade han blivit ovän med sin granne den inflytelserika nämndemannen Lars Larsson.

För att komma bort från allt detta trassel bytte Lars Olofsson sin gård Kauparve i Rute mot Grodda i Fleringe som då ägdes av Mathias Köhler. Lars Olofsson skötte därefter, tillsammans med sin hustru Cecilia Olofsdotter, jordbruket och gästgiveriet vid Grodda. Av gästgiveriet hade dock Köhler förbehållit sig förmånen att få fortsätta med brännvinsförsäljning i Fleringe medan den nye ägaren fick svara för skjutsningarna m.m. Förutom bonde och gästgivare var Lars Olofsson en god spelman.

Olof Larsson

År 1800 överlämnade Lars Olofsson gården till sin son Olof Larsson, Grodd-Ole kallad. Om honom berättar P.A. Säve:" Grodd-Ole var en stor och tjock man. Arbetade så litet som möjligt med gården och åkerbruket men klarade sig gott ändå. Gästgiveriet gav väl en del inkomsten men tog nog också mycket tid. Helst som Grodd-Ole var en glad, gemytlig och sällskapsälskande man, som med nöje pratade bort en stund med de på den tiden rätt talrika gästerna".

Grodd-Ole var en flink spelman på fiol och vevlira och tillika en god kompositör. Därom vittnar Grodd-Oles vals, en av Gotlands bästa valser. Grodd-Oles sönder ärvde faderns musikalitet och tre av dem Lars, Anders och Jakob blev verkliga storspelmän och låtkompositörer.

Lars Olofsson-Godman

Äldste sonen Lars flyttade efter giftermål till Ahrs bruk där han blev bokhållare hos Dubbe. Så småningom hamnade han dock som fattig dagsverkskarl i en liten stuga på Groddas utmarker vid västra stranden av Bäste Träsk. Lars anses vara den främste spelmannen och kompositören bland bröderna. "Han arbetade nästan aldrig - bara spelade". Det anses sannolikt att det är han som komponerat den vals som annars brukar förknippas med hans bror Jakobs namn, Femtioriksdalersvalsen.

Anders Olofsson - Godman

Den näst äldsta av Grodd-Oles söner hette Anders. Han fick sin musikaliska utbildning inte bara av fadern utan sattes liksom sin storebror Lars i lära hos den skicklige spelmannen och läraren Anders Broman i Rute. År 1815, när han var 21 år, gick han till sjöss och seglade en tid. I samband härmed tog han sig släktnamnet Godman vilket även de andra bröderna kom att anamma. Anders Godman blev med tiden välbeställd hemmansägare vid Allvans i Rute och stamfar till rutegrenen av släkten Godman. Anders var en god fiolist men även en mästare på klarinett. Liksom de andra bröderna var även han låtkompositör.

Jakob Olofsson Godman

Grodd-Oles yngste son var Jacob f 1803. Han fick sin musikaliska utbildning i hemmet och senare av kyrkoherden Dan Söderberg. Jakob som gick under namnet Grodd-Jaken, stannade hemma på gården som han kom att överta 1833. Han var liksom bröderna storspelman och låtkompositör och han har bland annat skrivit en av våra bästa alvalser med tema från alfågelns sång. Liksom de andra groddakarlarna var han sällskaplig, gladlynt och belevad och en ofta anlitad spelman vid bröllop och andra fester. Det var Grodd-Jaken som fick spela för kronprinsen sedermera kung Oskar ll vid balen i patron Westöös park vid Storugns den 21 juli 1854 och där fick motta de omtalade 50 riksdalerna av prinsen då han spelat sin bror Lars fina vals som därefter fick heta Femtioriksdalersvalsen.

Under 1820- och 1830-talen då Grodd-Oles söner ännu var hemma på gården blommade spelmanslivet som frodigast vid Grodda. Då gick ofta musiken före arbetet på åker och äng. Gick någon av bröderna ute i åkern efter plog eller harv och plötsligt kom på någon ny melodi släppte han vad han hade för händerna och samlade snabbt de andra och började spela och göra stämmor medan tonerna fanns kvar i huvudet. Lars spelade då som regel första stämman på fiol. Anders spelade klarinett, Jaken svarade för andra stämman på sin så kallade hardangerfela medan pappa Ole sekonderade och ackompanjerade på vevlira. Det gällde att spela tills låten satt kvar i minnet eftersom ingen av spelmännen var notkunnig och kunde teckna ner den.

På grund av att groddaspelmännens låtar inte blev nedskrivna har det mesta av vad de komponerade gått förlorat.

Det måste ha varit fantastiska improviserade konserter när de skapande groddakarlarnas musik under ljumma sommarkvällar klingade ut över Fleringedalen från stentrappan på Groddagården.

Grodd-Jaken levde på gården tills han blev 81 år. Sonen Olov som då hade övertagit gården överlevde honom bara med två år och avled 1886.

Olovs son Jakob Godman övertog då han blivit myndig Grodda och brukade den till 1935. Då delades den gamla gården och såldes. Jakob Godman avled 1948 i Fleringe.

Efter uppstyckningen sammanlades hemskiftet och själva gårdsbebyggelsen med granngården Utöja medan de drygt 350 har stora skogsmarkerna inköptes av Liljewalchska Skogsfonden. Det är dessa utmarker som numer ingår i Naturreservatet Grodda.

Sammanslagningen av Grodda och Utöja på 1930-talet föregick den jordbruksrationalisering som med tiden skulle komma att bli mycket påtaglig på Gotland och inte minst i Fleringe.

Det kom dock att dröja ytterligare 20-30 år innan sommargotlänningarnas intresse för gamla övergivna gårdar vaknade.

Den gamla huvudbyggnaden på Grodda blev därför under drygt två decennier stående obebodd.

I slutet av 1950-talet när sommarfolket började kasta intresserade blickar på den då ganska förfallna gården tog Elin Ringbom från Trelge i Fleringe initiativet till Hembygdsgården Grodda.

Den 9 juli 1960 samlades några intresserade hos gårdens ägare Arne Kihlén vid Utöja. Där bildades Groddagårdens Förening. En styrelse valdes där Arne Kihlen blev ordförande och Elin Ringbom sekreterare. Föreningen fick överta Groddagården och man inledde omedelbart såväl en medlemsvärvning som en upprustning.

Medlemmar i föreningen blev inte bara Fleringebor och sommarboende i socknen utan även många utsocknes. Fortfarande är majoriteten av de - cirka 150 - intresserade medlemmarna boende utanför Fleringe upplyser den nuvarande ordföranden Åke Kihlen.

När Hembygdsföreningen övertog gården var den helt tömd på inventarier. Kvar fanns dock viktiga fasta inredningsdetaljer i köket och vackra ursprungliga eldstäder. Under årens lopp har föreningen kunnat möblera upp gården med tidstypiska föremål varav det mesta inte kommer från Grodda. Man har som gåva fått tillbaka en märklig karmstol med hjul som ursprungligen kommer härifrån och som för länge sedan använts av någon rörelsehindrad i gården. Men även om de ursprungliga inventarierna är få på dagens Grodda finns åtskilliga av dem ändå bevarade. På Gotlands Fornsal förvaras Grodd-Oles vevlira. Vevlira är ett märkligt instrument med anor från medeltiden.

Grodda - liran lär vara den bäst bevarade i sitt slag i landet. Den skall enligt traditionen ha förvärvats av Grodd - Oles far Lars Olofsson från en blind spelman. Enligt Säve, som 1875 fick den av Grodd - Jaken till Gotlands Fornsal, skall liran vara byggd av patronen Mårten Fries på Lummelundsbruk.

I våra dagar då Medeltidsveckan har gjort ålderdomliga instrument populära har Grodd-Oles lira fått stå modell för åtskilliga nybyggen.

När släkten Godman lämnade Grodda på 1930-talet hölls en auktion på gårdens inventarier. Närvarande då var Theodor Erlandsson från Bungemuseet. Han gjorde flera inrop med baktanken att dessa föremål senare skulle komma väl till pass i det kalkpatronsmuseum han hade för avsikt att grunda. Bland annat hade man då planer på att Länna Gård i Slite skulle bli ett lämpligt sådant. Till Bungemuseet hemförde han bland annat gästgivareskylten, ett pampigt bockbord och en av groddafiolerna. På Bungemuseet finns också en blockflöjt från Grodda som skänkts till museet av Arthur ringbom i Fårösund.

För några år sedan strängade Svante Pettersson åter den gamla groddafiolen och lät deltagarna i Bungemuseets årsmöte få höra några av de gamla groddalåtarna på den.

När man färdas från fleringe kyrka mot Ahr möter man den höga strama vita gaveln på det gamla boningshuset. Detta kan beskrivas som en ovanligt pampig och ålderdomlig gotländsk halvbyggning i två våningar.

De små, nästan kvadratiska, fönstren i övervåningen förstärker intrycket av hög ålder. Byggåret vet vi inte exakt. Intill ligger en flygel uppförd år 1885 som brygghus och drängkammare. Den hyrs ut som sommarbostad sedan tjugotalet år. Av uthus idag återstår bara en länga. Den är byggd i skiftesverk och innehöll förr lamm- och svinhus. Den stora ladugården, som låg på sydsidan av gårdsplanen är bortriven.

Gården omges av tunar och in på gårdsplanen leder en port av trä på vars valv Groddagubben sitter. Denna skulptur finns i original på Bungemuseet där den kröner valvet på 1600-talsgårdens port. Kopian här på Grodda är utförd av grannen och skulptören Puck Stocklassa.

Via stentrappan med sina bislag, där groddakarlarna en gång satt och spelade, kommer man in i förstugan.

Ifrån förstugan leder en dörr in till det rakt fram belägna köket och en annan dörr in i det stora ljusa vardagsrummet som upptar drygt halva våningsplanet.

Köket gör ett utomordentligt ålderdomligt intryck. Det är helt i originalskick. Golvet täcks av stora slitna kalkstenshällar. Spisen är en stor öppen liggspis och de fasta inventarierna en stor kärlstige och ett väggfast skåp. I ytterväggen fanns slasken med sin ränna av kalksten som leder slaskvattnet rakt ut genom ett hål i väggen.

Bakom köket finns en liten mörk undantagskammare.

Vardagsstugan är stor och ljus och har en vacker gammal eldstad. En trappa upp finns stora salen prydd med schablonmålningar konserverade på 1960-talet. Även salen pryds av en vacker eldstad. Innanför salen finns en gästkammare med en liten enkel kalkstensspis. Den kallas brudkammaren men fungerade väl mest som gästrum på gästgiveriets tid.

Groddagårdens förening har försökt att hålla på musiktraditionerna. Ganska snart efter starten började man varje sommar ordna fester med musik, dans och sång. Under Svante Petterssons ledning framfördes här under många år Nordergutarnas Spelmanslag, EKV-kören och folkdansare programmet Gotländsk sommarnatt. Sedan detta spelmanslag och kören upplösts har nya krafter tagit vid och man kan fortfarande varje sommar njuta av folkmusik, sång, poesi och folkdans här vid Grodda.

Under dessa kvällar lever den gamla gården upp igen. Stora åhörarskaror söker sig hit och Grodda blir åter ett centrum för gotländsk musik

Liksom hos skalden Gustaf Larsson går våra tankar osökt till spelmansgården Grodda när vi hör sockennamnet Fleringe.

Litteratur:

Gullander B, 1971. Linné på Gotland. Stockholm.
Revisionsbok för Gotland Nordertredingen 1653. 1979. Nyköping.
Melin R. 1956. Gotländskt Arkiv 1955. Visby.
Fritzell G. 1982. Från Gutabygd 1982. Karlstad.
Förklaring öfver förordning angående stenhus-Byggnaden. Stockholm 1771.
Pettersson, S. 1988. Gutalåtar del l. Slite.
Svenska gods och gårdar del xxxlll Gotland, 1940. Uddevalla.
Forsberg, B. Groddagården vägledning. Kai-Tryck. Visby